Borde man inte någonstans i sig känna om man gör rätt eller fel? När man är påväg att göra något fel, och man vet att det är fel, varför gör man det? När man vet att det troligen kommer gå illa?

I April 2010 hände det. Det man tror aldrig kommer att hända en själv hände mig. Jag blev rädd och skärrad. Tänk att sånt verkligen händer i verkligheten, inte bara på film. Det finns verkligen människor som gör så här mot andra människor. Tiden efteråt var lite jobbig, Man reagerade på högt ljud, smällar, höga röster, snabba rörelser. Men efter ett tag kom man in i vardagen igen. Ingen sa något om det. Det kändes nästan som en del inte lottsades om det, och ingen annan utom vi som var där då kan veta hur det känns. Många säger att de skulle gjort si eller så, men man vet inte hur man kommer hantera situationen förens man ställs in i den. Jag blev själv chockad att jag betedde mig som jag gjorde. Jag var lugn, trotts att hjärtat pumpade i 180. Det trodde jag aldrig att jag skulle vara. Jag trodde att jag skulle drabbas av panik, springa där ifrån tills benen vek sig. Men jag var lugn och sansad.  Jag förstår att man säkerligen inte reagerar likadant kanske nästa gång man utsätts för något liknande. Det beror nog helt på situation och läge.

Nu här efteråt så förstår jag att det inte var så hemskt som jag då tyckte. Under den första tiden. Men det var fortfarande jobbigt. Man känner sig jätte fånig när man talar om det för folk men det är sant. Jag blev rädd.
Och det är okej.

Idag var det dags att möta dom. Dom som gjorde mig rädd, dom som gjorde oss rädda. Innan träffen var jag jätte nervös, vad kommer hända? Vad ska man säga? Tänk om dom är arga, tänk om jag börjar gråta för att jag är så nervös och rädd. Men det gick bra, med Jacob och Linnea vid min sida (även de var med vid händelsen och alltså "offer") gick vi för att möta dom. Och känslan av nervositet  försvann sedan när jag hade dom med mig. Det var inte lika jobbigt som jag tänkt mig att det skulle vara. För jag var inte själv.
Efter mötet så har tankarna gått runt runt runt. Kommer jag att möta dom igen? Var, hur, när och vad kommer att hända då? Men jag tror inte att jag behöver vara rädd längre.

Det är inte fel att vara rädd efter att ha varit med om ett rån. Det är fel att inte prata om det. Att inte prata med varandra om det. När de som var med vid händelsen, Undviker det. Det är fel. Det är fel att inte ta hand om varandra, stötta varandra och finnas där. Tyvärr så är det några som svikit på vissa punkter därav en stor anledning till att jag valde att gå vidare i mitt liv. Jag kände mig inte trygg. Jag kommer aldrig förlåta denna människan för det. Den borde ha funnits där, för oss. Men vi försvann in i mängden lika snabbt som rånet var över. Inte brydde den sig om hur vi mådde. Inte bryr den sig om hur vi mår.