Förra året i januari månad miste jag en närstående släkting. Det var första gången jag var med om att någon jag kände gått bort. Det tog hårt, så fruktansvärt hårt. Jag minns än idag hur jag trillade ihop i en hög på golvet och snyfftade, grät, skrek.

Påväg hem från pappa så hade precis tågen börjat gå igen efter en "olycka". Lite halvt irriterad över att tågen inte riktigt var i tid, trött och ville bara hem. Alla som är vana att åka tåg vet vad olyckor beror på. Att jag skulle känna denna människa som hade orsakat olyckan var för mig helt osannolikt. Det kan inte vara sant. Denna vackra underbara människa är borta för alltid. Att öppna upp facebook statusen till denna människan var som att stanna upp hela livet för ett ögonblick. Jag visst varken ut eller in. Grät stora floder tillsammans med en gemensam kompis via telefon.

Kändes som att vi grät i en evighet, spekulerade i det, tänkte, beskyllde oss själva, och skänkte tankar till familjen. Fortfarande kan jag inte förstå att det är sant. Att en sån fin människa har lämnat jorden är helt ofattbart. Det känns konstigt nu. Tomt på något sätt. Tårarna är slut. Hjärnan är tom. Jag kommer nog aldrig förstå att det är sant, så känns det nu. Jag vill inte tro. Jag vill att du ska finnas här, bara ett telefon samtal bort.

Du är så otroligt saknad. ♥ Vila i frid vännen ♥