Att ta vara och bry sig om sina vänner är inte alltid självklart för människor. Att inse för sig själv och våga erkänna för andra att man har fel och brister finns inte ens med på måltavlan. Att måla upp en falsk bild av sig själv för andra är  något som ofta blir vardagsmat för endel, ibland går det tillochmed så långt att man själv går på sina lögner. Varför ska det vara så hemskt att erkänna för andra att man har fel och brister. Att man är annorlunda men ändå precis likadan som alla andra.

Jag blir så trött på att stirra in i din fasad. Jag blir så trött när du ljuger om att ditt liv är så perfekt och att det inte alls finns några tecken på fel och brister, fastän jag varit i ditt hem och råkat få ett kikhål inanför fasaden. Och jag ser.. att du, precis som jag, inte alls är felfri. Att det finns några fläckar där inne. Några som är jätte lätta att få bort men du gömmer dom, så att ingen ska få veta. Vad är du rädd för? Jag kan inte låta bli att känna att du som byggt upp en så ordentlig fasad, ser ner på sånna som mig som är öppen med mina problem. Hur ont det än gör för mig att erkänna så trycker din blick ner mig ännu mer, dina kommentarer gör att jag verkligen inte förstår varför jag umgås med dig. Din svaghet lyser igenom när du ger dig på mig. Det är du som är svag, inte jag.

Jag vet att du innerst inne är en fin tjej, du är rolig att vara med och ibland, men verkligen jätte sällan, vågar du erkänna att något är på tok i ditt liv. Och då gillar jag dig ännu mer, att du vågar öppna dig ens det där lilla visar att du en dag, kanske kommer förstå dig på mig. Det jag går igenom just nu. Det som händer i mitt liv, utan att du skrattar mig rakt i ansiktet och tycker som alla andra, att jag begått ett stort misstag.