Jag har ju rökt till och från ett antal år nu vilket inte är en överaskning för någon. Nu har jag och min kropp kommit underfund med att det funkar att röka bara ibland (Äntligen) vid lite mer speciella tillfällen och när jag är sugen. Det lät jätte dumt för man kan ju tänka att en rökare alltid är sugen på en cigg men, så är nu inte fallet som tur är. Så det blir bara lite då och då. Igår var det en dag på stan med Linda så jag passade på att köpa ett paket. Idag efter promenaden med Freja och Elisa blev det en sväng till konditoriet och påvägen dit en cigg.. och vem möter jag inte om inte självaste svärfar! Min "svär"-familj har inte direkt vetat om att jag rökt, jag har inte lyst upp det och det är inget man bara säger hur som helst heller.. Det kan tyckas konstigt eftersom vi varit tillsammans över 6år men det tycker inte jag. Det är min ensak och inte deras och det är inte heller något jag gömt för dom. Åter till idag.. "Hej Lynn" hör jag någon säga och känner direkt igen rösten. Jag hälsar glatt tillbaka och när vi börjar små prata lite kommer jag på att jag håller en cigg i handen.. (Alltså.. tänk er!) Släpper ner ciggen lite diskret sådär men ändå inte så att jag försöker gömma den.. det hade ju bara blivit pinsammare. Han nämde inget och inte jag heller. Men ändå känns det som att jag blivit påkommen när jag gjort något förskräkligt, som man ABSOLUT inte får göra..

känner mig skit fjantig. Jag har aldrig varit rädd för att berätta för varken mamma eller pappa. De har varit väldigt förstående men ändå påvisat sin besvikelse, och peppar mig när jag försöker sluta. Men det var så längesen jag kände denna skammen (?) inför någon. Jag känner mig riktigt jävla dålig om jag ska vara ärlig. Jag skäms. Kanske det är dags att sluta helt nu då?