Alla som känner mig vet att min mun går i ett. Har den väl öppnats så går den närstan inte att stänga. Urs.. jag hatar det. Varje gång jag kommer hem från en promenad med en kompis, en fika eller vad det nu kan vara så skäms jag något så otroligt. För när jag tänker på vårat möte så minns jag bara hur jag själv babblar på.
Det värsta är att jag pratar så himla fort också, och om så oväsentliga saker, jag halkar in på helt andra saker mitt i en konversation, och om jag ska förklara något så blir det oftast helt fel. Urs.. jag skäms över det och jag hatar det. Jag måste lära mig att hålla tyst. Inte prata på som en pratkvarn.. men det är faktiskt inte medvetet, så nu säger jag förlåt till er som känner er överkörda med mitt snackande och härmed ska jag verkligen försöka ge andra prat-rum. Tack och hej!