Vi kämpar på, full fart framåt. Siktar rakt mot våra mål och på vägen dit har vi så himla roligt. Min underbara Freja, gör mig stolt gång på gång under träning. Och jag gör mig själv stolt, att vi kommit så här långt och att vi nu faktiskt kan börja fundera på att beta av våra mål. Men jag måste kämpa med mig själv... mycket. Nerverna och jag spelar inte samma spel och det är inte rättvist mot Freja när jag för hemme med rusande hjärta och håller andan. Jag försöker analysera mig själv och läsa av vad det är just jag behöver träna på. Och när det gäller Lydnaden är det bara nya människor och bygga upp mitt självförtroende. Freja behöver egentligen inte träna något mer, bara finslipa detaljerna och gå in djupare i svårighetsgrad. Hon är hungrig på lärdom och jag är hungrig på utveckling. Jag är så sugen på att dra upp även Leona, köra upp henne i rallylydnad. Vissa dagar är hon lika pigg som en tvååring, är vädret rätt så orkar hon allt.Nu är det slut på bortförklaringar, nu siktar vi och skjuter!
