Magen knöt sig så fort jag öppnade mailet med info om helgens certifiering. Herre... har det redan gått 6månader?! Jäklarns vad fort det gått, vad roligt vi haft och vad mycket vi lärt oss... men är vi verkligen redo..?Jag har känt mig rätt så säker på min sak i flera veckor. Vetat vart vi stått och att det kommer gå ganska skapligt på provet. Men nu vet jag inte längre. Efter genrepet förra helgen så sänktes mitt hopp. Freja virrade bort sig i spåret, som annars varit vårt parad nummer, det som jag kännt mig mest säker på. Hon hörde inte ljudet i patrulleringen och markerade endast en vittring... för dom flesta gick det inte som det brukar men jag blev verkligen ordentligt sänkt. Speciellt med tanke på att hon skallade en del i basen. Jag blir kräk färdig i bara tanken på vad vi ska göra nästa helg. Allt vi tränat på ska vi visa upp och klarar vi det inte så är det ett kvitto på att vi inte är något vidare bra... det känns så. Även fast det inte är så så känns det som så. Oavsett så tycker jag att min schäfer är bäst. Hon har gjort enorma framsteg detta året och vi har kommit varandra så mycket närmare nu än vi var innan. Jag önskar så innerligt att jag kan lägga nervositeten på hyllan och ge henne den stöttning och peppning hon behöver nästa helg <3
