När jag skaffade Freja så blev många i mitt träningsumgänge snopna. Några av dom som jag länge tränat med, suttit och fikat med, träffat privat och endel av dom jag arbetat med visade upp en helt annan sida än den jag kunnat föreställa mig. Ord som "du kommer aldrig klara det här" "Du är för snäll för henne" Hon är för mycket hund för dig" och andra uppmuntrande kommentarer dök upp för jämnan. Tillsist gick det inte en enda träning utan att jag fick höra att jag tagit mig vatten över huvudet.

 

Vad kan få människor att säga så till varandra, ens vänner? Folk som man umgås med flertalet gånger i veckan, folk som man anförtror sig åt. Varför inte ge sin vän uppmuntran och hejja på istället för att säga att loppet är kört innan startskottet ens börjat. Nåväl.. Jag har nu lämnat dom människorna. Dom är inte värda att ödsla tid på.

 

Jag kan dock säga att jag blev lite (läs mycket) tagen på sängen när min lilla svarta kom in i mitt liv. Jag trodde att livet skulle bli en dans på rosor. Enkelt och kul med bara massa skratt och framgång. Tji fick jag. Jag hade inte kunnat drömma om hur mycket en hund kräver. Hon vill så mycket att jag ibland blir matt av att bara titta på henne. Hon fyller mina dagar med glädje, det gör hon absolut men därtill kommer en rejäl dos svett, några blåmärken, ett gäng gråhårstrån och självklart några raseri utbrott.

 

Jag har många gånger lagt mig ner och känna att nä nu fan hade alla rätt alltså. Det här går inte längre. Den här lilla filuren kräver så enormt mycket. Det är så mycket som ska läras in när den är valp och har man missat något.. ja då är det tydligen kört. Självsäker är den lilla också. Hon vet vad hon vill och hon gör det hon vill. För hur jag än vänder och vrider på det hon gör så tjänar hon på det. Bli en resurs för din hund- ja men tjena! Har du träffat min jycke? Hon kan allt själv redan. Hon gör det som faller in för stunden.

 

Nu efter ca 3år kan jag säga att jag lagt om mitt liv en aning. Jag har fått struktur på vardagen och fått upptäcka en helt ny värld med henne. Jag har träffat människor som uppmuntrar och hissar sina vänner. Som tror på varandra vilket gör det så mycket roligare att träna hund. Vi har växt ihop och blivit ett team. Jag är ingen resurs för henne och hon är ingen resurs för mig. Vi är ett team. Vi förhandlar, kompromissar och kommer överens. Vi ger och vi tar. Och det är nog det som har gjort att livet känns så jävla mycket lättare med henne nu. Vi har fått struktur på vår träning och vardag. Vilket ger stora resultat. Vi har backat i en del träning och börjat om från grunden.  

 

Jag kan nu ärligt säga att jag börjar förstå varför vissa har slängt ur sig elaka kommentarer.. dom har varit rädda för just det här som är på väg att hända. Det som jag nu ser är möjligt. Och ja.. ni kommer få glänsa mina vänner, i skuggan av min fina svarta. För nu kommer vi och sopar er från banan och jävlar i helvete om ni inte kostar på er ett grattis den dagen vi ses på tävling.

 

Igår var det dags för cert provet. Det som vi tränat inför i 6månader nu. Allt har rullat på riktigt bra på träningarna förutom just på genreps-dagen. "det ska gå dåligt på genrepet"- säger alla och någonstans i slutet på förra veckan tappade jag bort min nervositet och jag kände mig oroligt lugn igår. Det får bära eller brista. Och tyvärr så gjorde det just det sistnämnda.

 

Jag lämnade över Freja till bas personalen som gick iväg med henne och placerade henne i bas. Där väntade hennes filt, tält, vattenskål och allt annat som är tecken på att "du kommer vara här en längre stund". Konstigt nog så var hon tyst.. ganska länge tills det var någon som hämtade eller lämnade en hund i basen men hon lugnade ner sig ganska fort och låg och vilade däremellan.

När det sedan efter 7timmar var dags för oss att patrullera, lämnade dom ut Freja. Jag rastade av henne och busade lite för att gå igång värmen i kroppen och hennes skalle för att jobba. Sen helt plötsligt precis när jag ska gå på så ska det brytas för fika paus... (morrmorrmorr) ett litet irritations moment.. nåväl. Jag gick iväg med Freja och hon la sig ner och vilade vid mig. Sen var det dags. Jag satte upp henne som vanligt vid starten och startade henne som vanligt och jag kan säga att jag kände direkt att hon inte var i fas.

Den här lilla damen brukar starta i 200blås med alla cylindrar påslagna och gräva sig igenom den första kilometern.. (jag överdriver faktiskt inte) Men hon startade på 160flås och jobbade på riktigt bra. Hon markerade tydligt på två vindmarkeringar och sen dom sista 300metrarna slår hon av. Hon går på tomgång.. kopplet är slakt och hon kollar bak för att se om alla (domarna) hänger med. Jag försökte peppa henne.. hetsa henne lite på att det finns någon där ute. Men hon startade inte.   När vi når slutet av stigen så belönar jag henne med den bästaste kampen men får inte direkt något gensvar. Hon greppar men släpper, jag busar lite och hon tar den och går och lägger sig för att snutta (?)

 

Domarna frågade mig hur jag tyckte att det gick.. och jag svarade ärligt att det här inte var min hund. Dom förklarade att hon inte har det som krävdes, att hon inte höll. Hon är riktigt bra arbetsmaterial men jag måste jobba mer på uthålligheten.

 

När jag kommer tillbaka till uppsamlingsplatsen där mina fina kurskamrater sitter är det många som märker att något är fel.. Freja kommer inte gående med mig.. vi går tillsammans.

 

Jag vet inte vad som påverkade henne igår. Hon började löpa på kvällen (nästan 1månad tidigare än beräknat) Hade en grad högre i temp. Sen kanske hon var påverkad av situationen hemma.. Hundarna började slåss när dom var själva hemma häromdagen och båda hundarna blev ganska tilltryckta, men Freja klarade sig ganska lindrigt.. med bara ett sår i munnen som tydligen gått rakt igenom "kinden" vilket jag upptäckte igår.. jätte oansvarigt jag vet, men det är riktigt svårt att hitta alla sår när man inte har en aning, när det inte vätskar sig eller blöder direkt. Hundarna här hemma har iaf hållits ifrån varandra hela veckan eftersom den andra fick ganska omfattande skador. Så vi har inte varit den "familjen" vi tidigare varit. Hundarna har inte kunnat vara med på samma vis. Eller så är det just det att basen på 7timmar blev för mycket för den lilla damen. Vi har aldrig tränat på det viset som det gick till igår, inte ens på genrepet. Eller så kan det vara en mix av allt.

 

Jag är så klart riktigt jävla ledsen. Jag ville så gärna. Jag vill alltid så himla gärna när jag ställer mig på tävlingsplan eller på prov men vi når inte fram. Jag håller inte. Jag blir ett nervvrak. Och jag mår riktigt jävla dåligt när det inte går bra. Kanske vore det bäst att lägga tävlandet på hyllan och ägna sig enbart åt träning.. men jag vill så gärna visa vad hon kan.. jag vill tävla upp henne och jag vill vara ett team med henne.

 

Jag försöker boosta mig själv med allt som vi lärt oss på detta halvåret med patrullutbildningen. Så mycket närmare vi kommit varandra och vi har växt som individer både jag och Freja. Vi har träffat underbara människor och deras hundar som verkligen trott på oss och som stöttat oss. Det är inte försent, det kommer några certprov till nu i vinter/vår, nästa är i november. Men jag måste låta detta svalna lite innan jag helt bestämmer mig för om jag ska certa henne eller inte. Om jag orkar gå igenom ett misslyckande till. Om jag vill utsätta henne för det. Det är inte hennes fel och tro mig när jag säger att jag inte blir sur på henne. Men jag blir så less på mig själv.

 

 

Något som alla "vet" är att tik och tik inte går ihop. Det har jag fått höra ända sen jag växte upp. Förr eller senare så smäller det och jag kan konstatera att det smäller här ibland. Vid löp tider känner man att det är spänd stämning i hela huset. Fast ofta så går det bra just för att vi är medvetna om situationen. Mat har varit den stora faran här hemma och att låta dom äta nära varandra obevakat är som att göra upp en eld på golvet i vardagsrummet... det går liksom inte så bra.

Dom har bara rykt ihop en gång när det inte handlade om mat, då gick det som tur var bra för jag hade sambon hemma så vi tog var sin hund och när dom varvat ner släppte vi ihop dom igen och dom beter sig som om inget hänt.

 

Här om dagen var jag dock oaktsam. Matsäcken stod kvar på trappan efter handlingen och jag skulle "bara" ta in hundarna från bilen. Leona ställer sig på trappan och nyper Freja direkt när hon kommer förbi. Jävlar vilket liv det blev. Dom låter som två motorer som går på högvarv. Ingen av dom vill ge sig och jag är själv hemma. Värsta mardrömmen. Lyckas på något jävla vänster få dom att sluta och stänger in dom i varsitt rum. Och återigen när pulsen landat och jag inte är arg längre så kan jag ta ihop dom som inget har hänt. Att dom är så kortsynta.. tur är väl det!

 

Inga direkta skador blir det, mer än en rispa här och där. Men så som dom låter kan man tro att det är över för länge sen.

 

Så visst går det att ha två tikar ihop.. men man får jobba lite på det ;) Jag älskar mina tjejer och att dom ibland råkar i luven på varandra, det köper jag. Man kan inte alltid komma överens med den man bor med. Och framförallt inte sina syskon. Men dom ska bo ihop så det är bara att dom gillar läget.