början på det nya året var allt annat än bra.
Tänk att bara ett telefon samtal kan vända upp och ner på allt. Från att skoja lite med mamma när jag svarade i telefonen till att ligga ihop krupen som en hög på golvet och snyfta, gråta, skrika. Måste detta verkligen hända? Nu? dig?
Du har betytt så mycket för våran familj, alltid ställt upp, varit så oerhört mysig. Så go. Att åka hem till dig och din man var det bästa man kunde göra när man var liten, Leka i bäcken, Mysa med katterna och hönorna i stallet, döpa alla katter. Leka kurra gömma i erat stora hus där det var helt omöjligt att hitta gömställena. Den läskiga fågeln som sitter ovanför trappan som man var så rädd för när man gick under, att den skulle vakna till liv. Det svala men underbart goda fikarummet.
Att komma hem till er och krama om er, och när du tog min hand så höll du den med ett stadigt grepp länge, kollade in i mina ögon med dina isblå färgade och log. Man var alltid välkommen, och man ville nästan inte åka hem igen. Man kände sig så välkommen hos er.
Men vad kommer hända nu, varför blir det så här? Jag har aldrig gråtit så här mycket i hela mitt liv. Det tar aldrig slut med tårar det bara rinner och rinner.
Jag önskar verkligen jag kunde vara hemma hos min familj just nu, just nu när de behöver mig som mest, krama om varandra och bara finnas för varandra. men just nu går det inte, inte just nu. Känns som om jag redan skulle vart där nu i så fall, inte komma så här i efter hand. Jag hade velat ta farväl, ta hennes hand och krama den så som hon gjorde med min.
Den snällaste kvinnan som fanns på vår jord har precis lämnat den. Är det rättvist?
RIP. Maj-Britt "Moster" 11/1-2010
♥
Att komma hem till er och krama om er, och när du tog min hand så höll du den med ett stadigt grepp länge, kollade in i mina ögon med dina isblå färgade och log. Man var alltid välkommen, och man ville nästan inte åka hem igen. Man kände sig så välkommen hos er.
Men vad kommer hända nu, varför blir det så här? Jag har aldrig gråtit så här mycket i hela mitt liv. Det tar aldrig slut med tårar det bara rinner och rinner.
Jag önskar verkligen jag kunde vara hemma hos min familj just nu, just nu när de behöver mig som mest, krama om varandra och bara finnas för varandra. men just nu går det inte, inte just nu. Känns som om jag redan skulle vart där nu i så fall, inte komma så här i efter hand. Jag hade velat ta farväl, ta hennes hand och krama den så som hon gjorde med min.
Den snällaste kvinnan som fanns på vår jord har precis lämnat den. Är det rättvist?
RIP. Maj-Britt "Moster" 11/1-2010
♥
Kommentarer
Pernilla säger:
Jag beklagar verkligen det som har hänt...
Trackback
