urs.. min kropp skriker efter vila. Sömn. Lugn och ro, avslappning. Men sånt finns inte riktigt tid för nu. Allt bara flyger förbi, dagarna, timmarna, minuterna. Jobbet, boende, allt bara känns så hopplöst vissa perioder och andra så känns det helt ok för att jag vet att det kommer lösa sig. I morgon, Äntligen är jag Ledig. Händer så mycket skit grejer på jobbet nu att jag inte ens orkar tänka på det. Vi anställda är också människor, vi vill bli behandlade på ett rättvist sätt men någon rättvisa finns inte med på kartan, vi förväntas bara ställa upp och inte får man någon uppskattning när vi gör det heller. blä. Jag vill komma vidare i mitt liv. Jag är rastlös. Jag vill utvecklas och bli något stort. Göra något jag trivs med. Tills dess får man härda ut, tyvärr. så less.

Hatar att komma hem helt slut i kroppen, med spräng huvudvärk och minsta lilla gör att jag börjar tok grina. Jag vill inte det här längre. Varför kan inte allt bara bli som man vill någongång?