Ett ögonblick.


Ett ögonblick som jag minns riktigt väl, är när jag var 11år. Mamma och hennes sambo kom hem från sjukhuset och jag och min stora syster väntade hemma på deras ankomst. De som åkte 2st skulle komma tillbaka och vara 3st.  När mamma och hennes Sambo kom hem så ställde dom ner bilbarnstolen på golvet och lät mig och min stora syster titta in den lilla babyn som anlänt till familjen. En liten liten flicka som sedan fick namnet Nikita låg och sov så fint. Jag och min stora syster var så stolta och glada över att hon äntligen kommit.
- När jag tänker på det idag får jag tårar i ögonen. Jag var så stolt och lycklig över att äntligen fått en lilla syster. Och hon var så himla söt, och väldigt väldigt liten. Att Nikita kom var nog det bästa som hänt i mitt liv. Jag älskar henne så oerhört mycket och jag önskar att vi kunde träffas varje dag. Jag saknar henne enormt mycket och jag tycker det är så himla jobbigt att jag missat så många år av hennes uppväxt när jag inte bott hemma. Jag skulle vilja finnas där, stötta henne, umgås med henne, och göra en massa syskon saker varje dag.





Det är nog det starkaste ögonblicket jag har, det som väcker flest känslor och minnen.
Snart är det Julafton och då tar vi bilen ner till skövde Äntligen för att fira med min mamma och lilla syster. Jag längtar nått så otroligt efter det. Så länge får det räcka med telefonsamtal :)

Önskar jag kunde vara hos dig!♥