Att vara ärlig varar längst sägs det.. kanske. Men det kan också vara som så att det blir lite "tyck synd om mig"-känsla. Så vill jag inte ha det. Det är inte synd om mig bara för att jag just nu är inte i en jäkla skit perriod. Jag vet att det kommer vända, det gör det alltid. Men sen ibland orkar man inte, känns som att man kämpar och kämpar men inte kommer någon vart. Jag finner inte riktigt ord för hur jag känner mig inombords men att ha en fin sambo som försöker trösta när allt faktiskt är ganska kört, det är skönt. Skönt att han för min skull håller humöret uppe, men jag vet att han känner av det också.. klart detta påverkar oss-vi-Han&Jag. Det vore konstigt annars.

 

I vilket fall har jag hittat några extra livlinor som jag förhoppningsvis kan få använda.. Det finns alltid några sånna, väl gömda för att de inte ska hittas. Men är man ärlig mot folk när de frågar en så är det alltid någon som har en idé om hur man kanske kan lösa det.