Att prata i telefon med dig lugnar mitt sug för stunden. Men så fort vi laggt på så känner jag ännu mer, starkare än det var innan, hur mycket jag saknar er. Jag önskar så att jag kunde vara hos er. Finnas där och vara delaktig i eran vardag. Komma över på en fika, bjuda över er på middag. Gå på stan, ta urlöjliga foton vid telefonväxlar, prova fula hattar och äta mumms mumms. Skratta, gråta, kramas. Jag saknar er så himla mycket! Hur gärna jag vill vara hos er så känner jag ändå att jag vill vara här. Hur kan det vara så? Varför kan det inte bara vara enkelt för?
Tanken på hur många mil det är mellan oss är skrämande. Jag vill så gärna vara hos er, vara en del av erat liv. Jag vill kunna gå över och ta en fika när som helst, utan en massa planering. Jag vill kunna springa på er på stan utan förvarning.

Jag känner mig som en barnrumpa.. men jag saknar min mamma!

♥