Att återigen få ett besked som sätter ens liv i gungning är inte skoj. Återigen väcks jag upp ur min odödliga bubbla och blir skakad av den hemska verkligheten vi lever i. Jag kan inte sluta undra vem som delar ut dessa hemska sjukdomar? Och varför delas dem ut till de som är så snälla och oskuldsfulla? Livet är otroligt orättvist.

Du har tagit emot mig i din famn och intog genast possitionen som min extra mamma, när min egen mor bor många mil bort. Du ledde in mig i arbetslivet och gav mig en chans ingen annan gjort på arbetsmarknaden, och det bästa var att jag fann en så himla fin vän. Någon som jag verkligen sett upp till och saknat när jag inte varit med. Som jag tänkt på nästan dagligen och verkligen undrat hur du mått.

Stå på dig du fina människa. Jag vet att du kommer klara det här. Jag vet det. Jag önskar så att jag kunde ge dig en kram nu! Och säga att allt blir bra, jag önskar jag kunde göra något för dig.