Kanske beror det på det härliga sommarvädret (läs urtrista grå regniga dagarna) att tankarna drar sig mot hösten. Vad väntar då? Hur ska jag gå vidare? Jag hatar att stå still på ett ställe för länge, eftersom jag numera bara hamnat på ställen där jag bara ska vara tills nästa, tills jag hittar det jag vill. Jag känner mig lite vilsen i mig själv när jag inte riktigt vet hur jag ska hitta ut ur det här. Men ändå lite pirrig. Att ha ovissheten framför sig är inte alltid så dumt. Men att veta är inte heller det.