Så länge jag minns har jag varit "rädd" för grodor och paddor. Det är sjukt pinsamt för jag VET att dom absolut inte alls är farliga. Och jag är inte rädd för att dom ska döda mig, det är bara det att dom är så sjukt äckliga. Martin har alltid vetat att jag varit rädd för Grodor/paddor men det var först när han såg min reaktion i närheten av en som han verkligen förstod att det var på riktigt. Det är helt sjukt och jag kan verkligen inte styra det. Men jag får värsta panikattacken och skriker hejdlöst, ibland om det kommer väldigt plötsligt börjar tårarna rinna och jag vill bara gömma mig. Helt sjukt.

Detta "lilla" problem har gjort att jag har jätte svårt att gå ut när det regnar på sommaren, vara ute när det är mörkt, och nära vatten drag eller sunkmark. När vi bodde i huset gick jag aldrig till baksidan för jag visste så väl att det var grodor där. Jag gick heller aldrig ut när det var mörkt, för så fort solen gått ner för natten kröp en stor padda ut ur buskarna.. Det som är konstigt är att jag inte alls är rädd för tecknade grodor, eller prydnads grodor. Det är bara de riktiga som jag är rädd för.

Nåväl det jag ska komma till är att jag länge funderat på att ta tag i detta problemet för det går ju inte att ha det så här.. jag tycker ju själv att det är jätte fjantigt att man skriker som en unge när man ser en groda. Jag har letat upp Nummer och vet var jag ska ringa.. men. Det tar stopp där. Det jobbiga är att jag måste vända mig till kognetiv-beteende-terapi,(hur de nu stavas.) det verkar som att det är enda vägen ut.. och det är sjukt läskigt. Då ska man möta sin rädsla sakta men säkert under "kontrollerade"former tills man känner sig säker.. och jag vill ju verkligen inte vara nära de där djuren.. åh.. jaja nummret är nerskrivet och en dag kanske jag vågar ringa.