Vi är några brudar från gymnasietiden som ska spinga tjejmilen 2september. Jo.. jag ska också med. Insåg dock först idag hur jäkla långt 1mil är.. Gah.. rädslan för att dö innan målgång är enorm. Jag har insett att jag i princip måste ändra halva mitt liv för att klara av detta dumma påhitt.. (som i slutändan faktiskt är ett bra påhitt det vill jag dock inte låtsas om nu) Börja träna är det första hindret.. Tar fram kalendern och börjar kika.. ja men se där, jag får nog ihop en tid om två veckor när jag kan ha tid för att springa.. nää så illa är det inte men mitt yttre jag vill gärna dra ut på träningen så långt det går medan mitt inre skriker "varför sitter du vid datorn, dricker vin och käkar choklad din lata jävel, ut och skaka om låren i spåret lite." Det jag gör är att jag tar en klunk vin till, sätter mig på ballkongen och avnjuter en cigarett.. joo jag ska börja träna. Men inte nu.