orden räcker inte till.
Så fruktansvärt frustrerande. Jag är så otroligt rädd att jag inte ens kan sova. Vet alla som jag bryr mig om hur mycket jag tycker om dom? Vet dom hur mycket dom betyder för mig?
Verkligheten kryper så otäckt nära att jag inte ens vill vara med längre. Återigen kommer alla känslor tillbaka som jag äntligen lyckats bearbeta. Skräcken. Frustrationen. Paniken. Känslan att man inte alls räcker till där man behövs. Prioriterar helt fel. Återigen kommer den där jävla frågan VARFÖR????!
Jag kan inte blunda.. för då ser jag en massa saker som jag helt enkelt inte orkar tänka på just nu. Låt mig få sova och ta tag i detta i morgon.
Kommentarer
Anna säger:
Men gumman då.. <3 Känns som vi får prata lite i helgen.
Trackback
