Eftersom matte har öroninflamation på gång så blev det en sväng till Herrgården för att låta den lilla springa av sig och bli lite tröttis. Vårsolen värmer trotts -6grader. Promenerar glatt och lätt i det fina vädret när helt plötsligt ett rådjur skuttar fram precis framför schäfern. Schäfern drar hack i häl efter rådjuret. Matte skriker, slänger koppel, busvisslar.. schäfern är borta. Jag är själv.

Återigen kommer funderingarna på hur man ska hantera detta. Ska jag fortsätta gå som en stark ledare vilket bevisar för hunden att är man inte kvar hos matte så klarar sig matte väldigt bra själv... Eller ska jag stå kvar som en ensam individ, ropa åt min älskade att hon ska komma tillbaka till mig så att jag inte behöver vara själv. Ilskan är stor. Rädslan för att någon ska se henne kryper närmare och ändå mitt i allt det här kan jag helt och fullt förstå henne. Hon kunde inte tacka nej till denna otroliga frestelsen. Hade det varit en muffins som skuttade fram så hade inte jag heller kunnat hålla mig.  Schäfern kommer tillbaka till mig där jag står, tyst och funderar. Jag kopplar upp henne och vänder hemmåt för att byta till en hund som väljer att lyssna.

 

Leona har börjat löpa också. Det bästa med att ha tik är att det bara sker 2ggr per år och bara 3veckor åt gången. Det dumma med att ha två tikar är att löpet infaller 4ggr per år det vill säga 12veckor per år. ÄLSKAR tikar. Inte nog med det så har Leona börjat hosta också.. min gammelhagga. imorgon blir det veterinären så blir det 3månaden på raken med vet.kostnader och 3månaden på raken med medecin för Leona. Min lilla lurv. Nu är det slut på hundlekandet iaf. Nu får de bara leka med varandra och gå i koppel med andra.